Ibland undrar jag om folk bara försöker vara coola och tror det vet allt och bäst.
Men undrar om de någongång känner sig nedsänkta, deppiga eller är de som man alltid ser dem, men näsan upp i vädret?
Jag själv är ingen person med bra självförtroende, jag ser hellre att alla mår bra och har det bra, är lyckliga och finner sin kärlek före mig själv. Kommer det ingen kärlek till mig, så fine. Visst saknar man den men jag har en kärlek redan och det är till min häst.
Hade jag inte haft min häst hade jag aldrig klarat min vardag, jag hade aldrig kunnat göra så alla mina kompisar eller vem som helst skulle vara lycklig.
Visst, jag gör väl ingenting förutom finns som en stöttande vän om något skulle hända, hos mig kan alla prata och jag tror de flesta vet det.

De som har dåligt självförtroende får de någon gång känna sig värdig att vara uppe på ytan någon gång? Jag själv kan erkänna att de händer väldigt sällan, så sällan att man till och med hinner sakna det.
Jag är ingen person som behöver ha all uppmärksamhet eller ska vara i centrum hela tiden, jag kan gärna sitta på skyundan och bara lyssna. Jag är väldigt bra på att lyssna.
Men ibland vill man ha någon som kan lyssna på en själv, någon som förstår och kan hjälpa en med råd och inte bara skit i det utan verkligen lyssnar och att man kommer fram till en lösning tillsammans. En sån vän hade jag gärna velat dela mig med just nu.

Som jag skrev igår så är jag väldigt deppig, och jag kommer skriva på bloggen varför, eventuellt ikväll eller imorgon. Jag lovar er läsare att ni ska faktiskt få ta del av en del saker. Detta är en sak jag gärna vill dela med mig av. Ni behöver inte läsa, ni behöver inte förstå. Det är bara för mig så jag känner att jag kan lätta mitt hjärta.