Många gånger har slagit mig att, ussh. Det finns ingen för mig. Men så kom det någon, gjorde min dag ljusare. Tände ett hopp i mig. Men så slocknade den. Nu finns det inget hopp kvar och jag lever fortfarande i det som, finns ingen för mig.
När jag ser alla som har någon att tycka om, någon att älska. Någon att dela minnen och skratt med blir jag en gnutta avis, klart man blir det alltså. Men samtidigt så tänker jag, det borde ju finnas någon för mig också, bara att jag inte har hittat den rätta än. Så klart, så är det. Men nepp, jag tror faktiskt inte det, jag tror att det är såhär.

Jag är hästjej och många vet hur många timmar vi tillbringar i stallet varje dag, och många är rädda för att ge upp något och inte låta en hästjej komma en nära inpå. Därför är i alla fall jag sån, att jag oftast inte säger i första skedet att jag är hästtjej, fast många får reda på det ändå, konstigt nog och vipps, nee vi är bara kompisar - tragedin.

Men jag lever vidare i hopp och tron om att den perfekta killen snart kommer och börja prata med mig, som kanske kan, kan förvandlas till något bra.

Peace!